Ordet gräver där det står

2005 02 26

(anm: rubriken beror på att texten först publicerades på bloggen "När jag ändå har ordet")

Vi följer upp succén med sidensvansarna och satsar på mera lokalnyheter. Ordet vore dock inte Ordet om vi inte samtidigt skulle klämma in en hel del samhällskritik.

Grinzing är en berömd stadsdel i Wien. Dvs. egentligen är det en vinodlarby som ca 1890 inkorporerades i staden Wien. Den är omsjungen i en mängd Wienerlieder; på svenska har några sjungits in av en sångare som heter Per Grundén som fanns förr i världen (kanske känner ni till honom som Wall Enberg i ett par filmer om Jönssonligan eller, om ni besöker filmmuséet, som direktör Volkswagner i Änglamark) .

Ich muss wieder amal in Grinzing sein

beim Wein, beim Wein, bei Wein

I och med inkorporeringen i Wien och inrättandet av en spårvagnslinje kunde vinodlarna i Grinzing utnyttja de privilegier som utfärdats av Josef II 1784 som innebar att varje vinodlare utan vidare tillstånd eller licenser fick sälja sitt eget vin och servera bröd och kallskuret därtill. Så uppstod de små värdshus som kallas Heuriger eller Buschenschank, det senare p.g.a. att man hänger upp en grön tallruska för att visa att man har öppet.

Att sitta en sommarkväll i trädgården hos Karl Muhrs Nichte och njuta av utsikten över Grinzing och Wien, en Viertel Grüner Veltliner, bröd, ost och litet charkuterier, det var verkligen quality of life för en ringa penning.

Men det var då det. Turismen blev Grinzings främsta inkomstkälla och området blev "nobelt"; det var fint att bo där men ont om plats att bygga och priserna steg i höjden.  De små vinodlarna som "Karl Muhrs brorsdotter" kunde inte konkurrera med de jätteanläggningar som slogs upp för massturism per buss där skandinaver och tyskar serveras en förberedd tallrik, billigt vin från nånannnanstans och trakteras av musikanter från Balkan som spelar "trink trink Brüderlein trink" eller i värsta fall "Ack Värmeland du sköna."  Så sitter turisterna och skrålar sitt hemlands supsånger för att efter en timme eller två köras ut för att bereda plats för nästa busslass.  Så har besökaren  fått uppleva något typiskt wienskt.

I takt med att de små värdshusen lägger ner köps byggnaderna upp och renoveras till lyxbostäder. En del ersätts med pizzerior och kinesiska restauranger. Det byggförbud som finns i vingårdarna respekteras inte . Här betyder partitillhörighet, förbindelse och en tjock plånbok betydligt mer än lagens bokstav.

I dagarna försäljs en av de sista äkta lokalerna (grundad 1730) för att ersättas med bostäder som endast kan betalas med tvättade pengar.  Marknadskrafterna slår obönhörligt ut den gamla kulturen och ersätter den med turistfällor. Grinzing dör: det regelverk i form av byggnadsreglering och tillståndsgivning som skulle hålla exploateringen i schack kringgås genom ekonomiskt och politiskt fiffel. Kvar blir bara en nobel postadress.

Tja. Men en tröst till Ordets läsare: Er krönikör känner till att antal  överblivna genuina Buschenschänke i området och tar er gärna med på en heurigerabend om ni har vägarna förbi.  Men "Ack Värmeland" blir det inte ni får nöja er med obligatsång, accordeon och kontragitarr:

Ana hat immer das Bummerl
anar muß immer verlier'n
ich hab' mei Lebenlang das Bummerl
weil ich vom Glück ein Stiefkind bin