Det viktiga i det banala, det sköna i det tråkiga - Om Jolo och hans då- och nutida kritiker

(Texten är en lätt redigerad version av en uppsats jag skrev och publicerade på bloggen 2008 01 15)

Författaren och journalisten Jan Olof Olsson, Jolo, (1920 - 1974) är mer än 30 år efter sin död högaktuell. 2007 utkom både Göran Leths bok "Jolo - den förarglige iakttagaren" och en samlingsvolym med titeln "Allsvensk idyll" som behandlar Jolos sportjournalistik. Den senare boken innehåller en mängd texter av Jolo samt kommenterande kapitel av Johan Erséus, Jesper Högström och Vibeke Olsson, Jolos dotter. Det finns ett Jolosällskap och ett Jolopris på 10000 kronor som varje år delas ut till en skribent i Jolos anda.

Ingen journalistisk eller litterär etikett passar in på Jolo. Kanske vågar man inordna honom under begreppet flanörlitteratur. I Sverige är då Hjalmar Söderberg centralgestalten och namn som Pär Rådström, Torsten Ehrenmark, den nyligen bortgångne Stig Claesson (Slas) och möjligen Sigfried Sievertz kan nämnas i sammanhanget. Utanför den svenska språkkretsen finner vi Jolos uttalade förebild Herman Bang, Georges Simenon, Philippe Delerm och framför allt Damon Runyon.

Varje journalist eller författare är givetvis en iakttagare eller borde vara det men de nämnda skiljer sig från mängden genom sitt intresse för det banala, vardagliga eller oväntade. Jolo berättade själv att vad som fascinerade honom hos Graham Greene var dennes förtjusning för "vanliga, för att inte säga tråkiga saker" och exemplifierade med "matsalar på internationella färjlinjer, spårdjungel på en station, en lampas sken över en tegelvägg, en överfull skakande tågkorridor, en blåsig perrong." (Leth, s.87.) Man återfinner detta hos Jolo själv exempelvis i samlingarna "Eviga följeslagare", "Ur välunderrättad källa" eller "Generaler och likställda" men kanske framför allt i skildringarna av Stockholm och Sverige men också av Östeuropa och det gamla Habsburgväldet.

Jolo hade studerat historia vid Stockholms Högskola  och hans trilogi om första världskriget kom att uppskattas av historiker av facket. Här liksom i sitt övriga författarskap uppehåller han sig ofta vid detaljer och personer inte minst den tyske kejsaren och den amerikanske presidenten Wodrow Wilson. De politiska ledarna, monarkerna och generalerna i inblandade länder och motiven bakom deras handlande skildras ingående, ofta med utgångspunkt från deras vanor och personligheter. "Det var krigets mycket påtagliga karaktär av att vara ett verk av människan som han ville komma åt" skriver Leth (s. 231). Detta synsätt fungerade också bra i skildringarna av England och Irland efter andra världskriget men kom naturligtvis i skarp konflikt med den historiesyn som växte sig stark under sextiotalet där de ekonomiska och sociala krafterna hölls fram som de enda faktorer som kunde förklara den historiska utvecklingen. Leth skriver att medan människan i mångas ögon var en produkt av samhället tycktes Jolo mena att samhället var en produkt av människan.

En ny era bröt in, dominerad av vänsterskribenter som Kerstin Vinterhed, Folke Isaksson och Sven Lindqvist samt tröttsamma testuggare som Göran Palm och givetvis Jan Myrdal.  Göran Leth visar med ett belysande exempel hur en serie samhällskritiska artiklar i DN ("Bakom välfärdsvallen") präglades av statistik, generaliseringar och allmänna ordalag: "de äldre" som undanträngdes, "barn" som växte upp i armod etc. Men, som Leth skriver: "Vad som hade hänt den ihjälfrusne berättades aldrig. Något exempel på några som riskerade att 'dö på gatan' fanns inte, liksom inte heller något fall av någon äldre person som lämnats 'vind för våg.'"  Man kan kontrastera detta mot Jolos  skildringar av vardagslivets Sverige där samtiden speglas i någon vardaglig händelse  eller en uppsnappad konversation i en restaurangmatsal. Att det kunde finnas ett värde i båda dessa sätt att skildra världen eller att de kompletterade varandra var något som Lagercrantz eller redaktionschefen Börje Dahlqvist i sin självbelåtna dogmatik aldrig kunde uppfatta.

Trots att han var en av Sveriges mest uppburna -och troligen mest välbetalda- journalister kände sig Jolo alltmer främmande på Dagens Nyheter där han arbetat sedan 40-talet. Inte ens efter hans död 1974 kunde Lagercrantz hålla sig: Jolo "var ingen kritisk begåvning" skrev han i runan över sin medarbetare och han "saknade i stort sett förmåga till kritisk genomlysning och granskning." Samme Lagercrantz som tidigare i en runa över Pär Rådström skrivit att dennes verk inte skulle bli bestående och att det därför vore  "viktigt att komma ihåg att läsa honom nu. Det är bråttom!" Innan han blev bortglömd nämligen. Så stack Lagercrantz kniven i ryggen på Jolo och Rådström liksom han tidigare gjort med Tingsten, Ingmar Bergman, Harry Martinsson och Eyvind Johnson samtidigt som han hyllade massmördaren Mao och lät sin tidning beundra Pol Pot. Idag läses väl Lagercrantz knappast ens av kultursidornas föregivna skönandar medan Jolos böcker är ytterst svåråtkomliga på antikvariaten.

Liksom Kurt Tucholsky, som vi berört i tidigare sammanhang, hade Jolo ett oerhört brett register (dagspresskåserier, sportjournalistik, skönlitteratur, historieskrivning,  tevemanus, långa berättelser där man aldrig vet hur mycket som är fakta och hur mycket som är påhittat) vilket låg dem båda i fatet och i Jolos fall länge förhindrade ett erkännande som skönlitterär författare. "Han sökte ge ett stoff som inte var skönlitterärt en skönlitterär form" skriver Leth (s. 148). Kanske märks detta allra tydligast i hans sportjournalistik. I den nyligen utgivna samlingen "Allsvensk idyll" finns ett stort antal av dessa texter återgivna. Novellen "Söndagsmorgon 1935" som publicerades i BLM 1956 handlar om ett stockholmskt lag från gärdsgårdsseriens djupaste dalar och är ett strålande exempel både på litterära kvaliteter och Jolos speciella sätt att behandla stoffet.

Jolo var mycket idrottsintresserad och även sakkunnig men hans approach till sportjournalistiken blev en helt annan: den amatörmässige iakttagarens som oftast koncentrererade sig på bisaker. När fotbollsvm avgjordes i Sverige 1958 skrev Jolo inte om den berömda finalmatchen Sverige - Brasilien utan i stället om omspelsmatchen mellan Wales och Ungern. Wales vann med 2-1 inför turneringens minsta publik som dock råkade i uppror när svenska vakter visade ut ungerska supporters som demonstrerade  mot händelserna 1956 genom att bära fanor i sorgflor. Det var det Jolo skrev om, andra fick skriva om Garrincha, Pelé och Hamrin. Utgivaren Johan Erséus menar att detta var en konsekvent hållning i hela hans författarskap: "han njöt hellre av biffstek med lök på murriga stadshotell än av artistiskt korsade grönsaker på innekrogar." Och när det gällde sport sökte han sig "helst till de små arenornas träbänkar occh sidlinjer". Och Leth menar: "Jolo var utan tvekan medveten om vad som skulle betraktas som huvudsaken. Just därför föreföll han ha gjort det till princip att titta på det som inte var huvudsaken." (s. 151.)

Om Olof Lagercrantz kritik kan sägas vara konsekvent utifrån hans  politiska utgångspunkter måste man ställa sig helt frågande inför det utbrott som journalisten Thorbjörn Nilsson får i en Expressenartikel (strax nedanför "Söker du kärleken" och "Spela Funny farm") som skall föreställa någon slags recension av "Allsvensk idyll". Han avfärdar i stort sett Jolo som en föråldrad stofil som inte förtjänar att uppmärksammas i en tid som frambragt journalistiska giganter som Jan Guillou, Peder Kadhammar och Fredrik Strage (!) Se vår parodi här.)  Av någon anledning verkar han ha glömt Jonas Thente - mannen som i DN kallade Turkiet ett "anakronistiskt fjantland".) Han tycker att det är "befriande" när Erséus, Högström och Jolos dotter Vibeke Olsson "framför invändningar mot gudsbilden" och att de slår fast att Jolo är "daterad", "rasistisk", "gubbig" och "omständlig."  Vad gäller Högström och Vibeke Olsson är detta helt felaktigt, för att inte säga lögnaktigt. Inte med ett ord antyder dessa båda något av vad Nilsson påstår.

Utgivaren Johan Erséus skriver däremot i en längre essä om hur en del texter "med 2000-talets läsglasögon" inte längre ter sig helt fräscha. Påfallande ofta uppehåller Jolo sig vid de kvinnliga idrottarnas fysiska företräden.  Han använder en hel del av 1940-talets klichéer om "chokladfärgade" och "krullhåriga" svarta idrottsmän. Erséus är dock noga med att påpeka att detta försvann med tiden. Vi talar alltså om en tid då en fotbollsspelare kunde gå under smeknamnet "Niggern" Josefsson utan att någon upprörde sig. Det är detta som Nilsson med en djupt ohistorisk syn kallar "gubbigt" och "rasistiskt." "Med 2000-talets läsglasögon" ter det sig givetvis så men dessa brillor fanns tyvärr inte tillgängliga 1947.

Torbjörn Nilsson upphöjdes för ett par år sedan till "Årets journalist" av en förening av yrkesbröder och -systrar. I de texter vi kunnat återfinna av  honom i "Fokus" framträder han som en staccatoskribent, oförmögen att konstruera meningar med mer än ett halvdussin ord varav inget får ha mer än två stavelser. Men måhända anses just detta som kvalitetskriterier  i förnedringsjournalistikens tidevarv.

Genom sina speciella glasögon förmådde Lagercrantz inte se "genomlysningen" och "granskningen" av samtid och historia i Jolos texter. I kvällstidningsjournalistens fall är det väl helt enkelt fråga om bitterhet  över egen oförmåga kombinerad med slarvig läsning. Men nog är det märkligt att Jan Olof Olsson kunnat uppröra känslorna hos kollegor på femtio års avstånd från varandra, båda med samma oförmåga att uppfatta annat än sitt eget och sig själv. Jolos skrifter fungerar som en prövosten: vem kan se igenom det daterade och otidsenliga och ta till sig det bestående och se hur det speglar verkligheten? Inte bara den som en gång var utan också den som fortfarande är? Det är inte allom givet.

Finns det plats idag för en stillsam iakttagare och flanör med blick för det ovanliga, det banala, tråkiga? Den tiden är väl förbi. Därför gäller det att ta vara på det som var. "Det är bråttom" som Lagercrantz sade.


Källor:

Jolo - den förarglige iakttagaren. Leth, Göran. Carlssons Bokförlag 2007.
Allsvensk idyll. Texter om och av Jan Olof Olsson. Redaktör Johan Erséus. Jolosällskapet 2007.
Mannen med de 29 kostymerna. Texter om och av Jan Olof Olsson. Jolosällskapet 2000.
Pol Pots leende. Fröberg Idling, Peter. Månpocket 2007.
Ett femtontal böcker resp. samlingar av texter av Jolo. Utöver de i texten nämda främst Slipsen i Krakow (1969) samt trilogin om första världskriget: Vårens oro 1914 (1964); Den okände soldaten 1914 - 1916 (1965); Rivna fanor (1975).
Svenska Biografiskt Lexikon, band 28 Odeberg - Pederby.