"Ich muss wieder einmal in Grinzing sein"

Grinzing är en berömd stadsdel i Wien. Dvs. egentligen är det en vinodlarby som ca 1890 inkorporerades i staden Wien. Den är omsjungen i en mängd Wienerlieder; på svenska har några sjungits in av en sångare som hette Per Grundén som fanns förr i världen (kanske känner ni till honom som Wall Enberg i ett par filmer om Jönssonligan eller, om ni besöker filmmuséet, som direktör Volkswagner i Änglamark) .

Ich muss wieder amal in Grinzing sein
beim Wein, beim Wein, bei Wein.

Grinzing har egentligen en ganska intressant historia och var alltså länge en "äkta" vinodlarby dit stadsborna kunde göra utflykter  och ta del av det lokala vinet och litet kallskuret som serverades av värdshusvärdarna om man nu inte hade egen picknick med sig. När så en spårvagnslinje inrättades kom fler och fler gäster och platsen rykte började spridas, så småningom även utomlands.  Vid förra århundradets mitt var Grinzing en turistmagnet och snart började bussarna rulla in. Det blev också början till Grinzings undergång, området gentrifierades, en del vinstugor förvandlades till kinesiska restauranger eller snabbmatsställen, de gamla husen moderniserades och lyxvillor växte upp, inte minst i vingårdarna trots att dessa är skyddade av någon sorts "plan". Har man rätt parti- och plånbok är emellertid inte detta något hinder.

Vin odlas fortfarande kring Grinzing och den som känner till området kan ännu leta upp en något så när orörd serveringslokal, en Heuriger , som inte förstörts av massturismen. Men de flesta lokaler har specialiserat sig på bussturism och inköpt vin. Någon timme sitter turisterna där och skrålar "Trink, trink, Brüderlein trink" eller eventuellt "Ack Värmeland" eller "Helan går" om musikanterna listat ut att det är en svensk buss. Sen hoppar man i i bussen igen i tron att man upplevt något "äkta Wienskt" eller kanske t.o.m. "Österrikiskt." Ett sorgligt skådespel.

Den som vill uppleva en något sånär äkta Heurigenkultur får leta rätta på något kanske i Heiligenstadt, Neustift im Walde eller till Stammmersdorf eller Seibersdorf på andra sidan Donau. Har man tur kan då få höra äkta Wienerlieder, en gamal musikform som faktiskt har lyckats leva vidare och även utvecklats t.ex. till Wiener Blues  eller Extremschrammel.

Ett skräckexempel på Weinseeligkeit  kan ni hitta här. Någon av de sånger som varnar för den utbredda vinalkoholismen, som t.ex. "Der Wein is a Luder" hittar jag tyvärr inte på nätet. Men här är ett fint (verkligen) exempel på den Wiener melankoli som så ofta infinner sig efter ett antal viertel Grüner Veltliner eller kanske Gemischter Satz.

Ana hat immer des Bummerl
ana muß immer verlier'n
I' hab' mei Lebenlang das Bummerl
weil ich vom Glück ein Stiefkind bin

Bilden överst visar ingången till en litet speciell vinstuga ("Heuriger"). Förutom vinet och buffén bjöd man också på operettsång: sångare som pga av ålder eller annat inte längre var så efterfrågade på de stora teatrarna i stan uppträdde här med de gamla slagnumren från Glada Änkan, Läderlappen, Grevinnan Maritza, Czardasfurstinnan osv. Kanske vill ni se hur det ser ut idag. Så här:

Jag lägger upp ett antal texter om Grinzing med omnejd som jag skrivit under åren:

2005    Ordet gräver där det står (Om Grinzings uppgång och förfall)
2005    Röta i vingården (Om ädel och oädel röta)
2006    En vålnad (Om en bortglömd staty i skogen och Hitlers läromästare)
2007    Ordet nischar ner sig (Om en gammal vinstugas förfall - med bildspel.)